Jag har nyligen återinträtt på arbetsmarknaden efter ca två års föräldraledigt. Länge har jag gått och oroat mig för hur vår vardag ska komma att se ut när det väl händer. Hur mycket (läs litet) tid vi kommer ha med våra tvillingtjejer. Hur långa deras dagar blir i en inte alltid optimal miljö. Hur trötta och griniga vi alla kommer vara i den nya vardagen när vi väl ses!
Jag undrar bara, hur kan detta någonsin vara för barnens och familjens bästa? Det är INTE särskilt konstigt att förstå varför så många familjer slits isär av denna tunga fajt!
Jag tänker göra mitt bästa för att förändra min situation, för jag vägrar acceptera att bara få tre timmar per dag med mina tjejer!
Peace out!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej Louise,
SvaraRaderaJag fann just din blogg och blev så glad. Att finna någon som är 40+ och som har lyckats med sin äggdonation. Grattis till dig och din familj!
Jag har full förståelse för hur du känner, och jag tänker likadant som du. Hur kan detta vara det bästa för familjen att barnen är ifrån sina föräldrar en stor del av deras vakna tid, frågar jag mig också? Låter ändå som att du har lite tankar på hur du/ni kan utöka er gemensamhetstid. Jag håller på dig!
Själv är jag också 40+. Jag och min man träffades sent i livet, iallafall när det kommer till det här med att bli gravida på egen hand. Så under de senaste 5-6 åren har vi aktivt försökt få barn, men utan att lyckas. Vi har provat med Pergotime i flera omgångar och blev då gravida men fick missfall. Efter det har vi gjort tre IVF-försök och nu är vi inne på vårt tredje ÄD-försök. Vi har bland annat varit på olika kliniker i Sverige, Finland och USA. När jag nu är inne på min 5:e ruvardag och träffar på din blogg, så blir jag så optimistisk. Både inför det faktumet att ni lyckades, men också kring dina tankar om själva valet: att välja äggdonation.
Jag ska läsa dina blogginlägg lite längre bak i tiden för att få lite "inspiration", men också följa dig i realtid.
Önskar dig en fortsatt trevlig vecka.
Hälsningar
Anna K
Hej Anna K!
RaderaNu först har jag besökt min gamla blogg och hittat din kommentar!
Livet har gått hårt åt mig och min mentala hälsa. Så orken och lusten att blogga har varit försvunnen!
Hoppas ni har lyckats!
Varm kram, Louise